linaskriver

Tre morgnar denna vecka har jag imponerat på mig själv och startat dagen med en springtur. Förr har jag våndats över att jag så gärna skulle vilja ut och springa men att jag vet att jag tröttnar efter sju steg och tycker att det är så vidunderligt tråkigt. Förhoppningsvis hör detta dåtiden till. Plötsligt tycker jag att det är otroligt roligt. Jag låter hästsvansen dingla bak i nacken och glädjs åt de fina träningskläder som mor försett mig med. Kläderna gör att jag ser snabbare och smidigare ut än vad jag är. Jag inbillar mig att folk jag möter tror att jag är en erfaren löpare, kanske rent utav lite proffsig i mitt löpsteg och inte alls någon nybörjare. Min glädje i spåret beror nog helt och hållet på att jag funnit den perfekta rundan. Min rastlöshet får inte ett uns utrymme. Rundan innehåller nämligen vacker och varierande miljö, dofter och djur. Vid ett ställe som skulle kunna vara en "här tappar jag all motivation till att ta ett steg till-plats" uppenbarar det sig lägligt en åker med en upptrampad stig. Rundan tar dessutom bara 20 minuter, vilket är fullt tillräckligt för en sådan som jag. En morgon såg jag en hare, en fasan och två rådjur. Jag slogs av att rådjur är otroligt fina och de steg genast i min rankning av favoritdjur. Jag och det ena djuret tittade på varandra en stund och jag blev lite sugen på att också vara ett rådjur. Jag tänker att om jag springer otroligt mycket, kanske jag blir att se ut som ett.

Jag har snöat in mig lite på fåglar. Det finns så mycket bra med fåglar. Förutom att det finns risk för att de bajsar en i huvudet. Första skoldagen på gymnasiet var jag millimeter ifrån att bli nerskiten av en fågel precis innan uppropet. Det klatschade till av vitt fågelbajs bredvid min fot. Jag pustade ut av lättnad att slippa behöva bli hon med bajs i huvudet. Första intrycket är viktigt.

På Loppis fann jag en tavla för tio spänn. Väl investerade slantar.

Gjorde en visit hos min far och fick en glasburk med nygjord pesto. Gjord av toppade basilikaplantor. Vi gick ut i rummet med många fönster där han har sin odling. Han strök med handen över de fina plantorna och jag gjorde detsamma. Hela armen blev att dofta av basilika och sommar. Farsgubben såg nöjd ut. Det gjorde han med rätta. Han är något allldeles extra min far. Händig. Här är en bild på min egendesignade kopphylla som han snickrade ihop till mig i julklapp 2011. Svårslaget.


I 25-årspresent fick jag en slipmaskin. Så nu kan jag jobba för att också bli händig.
Eller i alla fall för att se händig ut.

Likt fjärilar blommar blåvingen, och därav namnet. Vem är det som får sitta och komma på alla namn till alla olika arter? Jag skulle gärna vilja söka in till det jobbet. Det verkar roligt.

Luktärtorna ligger nu i blöt och imorgon ska de få trilla ner i jord!

Idag har jag gått runt och piffat i hemmet. Det är något av det bästa jag vet. Byta ut en duk här och där. Polera spegeln och låta wc-ankan simma runt i toaletten. Torka av pianot och göra tusen saker samtidigt. Tralla med i Säkerts Jag ska dansa fastän och byta plats på en och annan krukväxt. Dessutom har jag presenterat krukväxterna för nya bekantskaper. Två nya favoriter har intagit hemmet. Klövern Trifolium och Campanulan Pretty Me. Jag placerade campanulan i de gråsvarta pokalkrukorna och i en sekund kände jag att det såg lite väl dramatiskt ut. Jag lät sekunderna flyga iväg och aldrig komma tillbaka och bestämde mig för att man gott kan vara lite dramaqueen ibland, och att lite attityd kan göra gott i en sockersöt stuga.



Klövern ska få dansa i blomlådorna i sommar, men än får den vara inne.

Jag hade på känn att Per skulle tycka om kungshögarna i Gamla Uppsala. Per är svag för gröna kullar och dessutom för kyrkor, tinnar och torn. Jag är svag för sagolandskap och fika. Allt detta fick vi ta del av igår, en solig söndag i maj.

(Ja, det är sant att jag och Per har likadana gympaskor fast i Dam och Herr-modell. Mina är ljusblå och Pers är mörkblå).

Jag och Per klär oss alltid regelrätt då vi går i skogen. Träffar man på skogsrået så vill man ju inte blekna i hennes närvaro och skönhetsglans. Eller så handlade det hela om att vi skulle på kalas i skogsbrynet för att fira en trettioåring. Det var roligt. Vi gick tipspromenad och vann inte ett endaste dugg.

Att posera måttligt är lite min melodi.

Så blev det sista april. Jag undrar lite vart april tagit vägen. Allt går så fort. Hejrå underbara april, och välkommen sköna maj! Självfallet välkomnade jag maj med stora armar. Trots att jag inte fyller år en endaste gång. Sista april är storslaget. Alltid. Vädret var precis så bra som jag hoppats på. Frukosten var stor och megalång. Jag och Christel tog bilder i motljus för att se extra bedårande ut och Joel var baconansvarig. Johanna lade fler bitar pussel och hade en hund på sin arm. Per och Daniel spelade fotboll med tennisboll emellan parken och ytterkanten och Anders gick på lina. (Men mig stampar man icke på!)

ChrystalClear, min armhåla och jag.

Det är mysigt att samla på vårtecken. Lägga de i burken med rutigt tyglock och ruska om då man inte har något för sig. Är man trött och sliten en dag så kan man öppna burken och halsa i sig allt vackert. Klunkklunk. Men man får inte prata med vårtecken i mun. Ett vackert sprudlande vårtecken måste vara att gå i Botaniska och se allt vackert som bryter ur jorden. Gullvivor, sippor och finast av allt, en Kimhag!

Jag är inte direkt en hockeyfantast, men då teven står på i bakgrunden kan det vara svårt att inte fnissa åt de engagerade kommentatorerna. Jag tycker om engagerade människor. Nyss fick någon en vänstervåffla i ansiktet.

Det är ingentig att hymla om. Jag fullständigt ÄLSKAR att fylla år. Jag älskar hur mobilen plingar hela dagen, jag älskar tårtan, sällskapet och paketen. Man får fortfarande tycka så. Även om man fyller tjugofem. Per är väl medveten om min barnsliga förtjusning, med anledning av att han är exakt likadan själv. På söndagsmorgonen vaknade jag därför utav en blåsorkester, en fanfar som spelades upp på högsta volym utanför sovrummet. Inrusande kom Per, med ballonger fastknutna i det provosoriska frukostbordet. Det var briemackor, varm choklad och bubbel. Det var dessutom överdrivet mycket paket, och vi enades om att aldrig säga till våra framtida barn hur vi skämde bort varandra. De ska få lära sig att materiella ting inte är det viktiga. Så med enorm dubbelmoral satt jag där och gottade mig i allt det vackra som gömdes i paketen.


Tack alla,
för allt ring, pling och spring på min tjugofemårsdag! Jag hade en toppendag!

Jag skyndade mig att bjuda igen för middagen kvällen innan och bjöd svåger på mat.  Jag freestylade och det blev bra. Det blir ganska långt emellan gångerna som jag lagar mat åt någon annan än mig själv. Dessutom var det mycket längesedan som jag lagade något som inte var blomkål eller pasta med tomatssås. Jag måste ordna mig lite fantasi, vad gäller maten, annars är det gott om den. Hur som haver, allt gott jag samlat på mig i veckan i kylskåpet fick åka ner i en ugnsform. Jag blandade lax, paprika, lök, matlagningsgrädde och färskost med lite smak av paprika och serverade detta med färsk tortellini. Självfallet stod det även ett paket bregott på bordet och brungräddat knäckebröd. Nästintill lika viktigt som kniv och gaffel.


Efter middagen kom sambo Johanna med den utomordentliga idén att lägga pussel. Tusen bitar åkte fram på bordet och jag hjälpte till att vända dem med framsidan upp. Därefter tog mitt tålamod slut ganska fort. Jag satt mest och gapade åt hur Johanna och Anders bar sig åt. Anders lade ihop precis likadana gråaktiga bitar som sakta men säkert växte fram till asfalt. Johanna lade ihop blå bitar, tills de blev flera blåa bitar som satt fasthakade i varandra och som efter tvåhundra bitar till skulle bli en hel himmel. "Men hur kan ni!?!?!" utbrast jag titt som tätt. "Det är helt otroligt!!" Kunde jag ropa. Jag beundrade deras beslutsamhet och tålamod med enorm fascination. För mig var det övermäktigt. Jag förstod inte hur jag skulle börja, men lyckades hitta fyra bitar som fastnade i varandra. Anders blev som paralyserad och kunde inte slita sig. Hans kaffe kallnade medan
han letade efter bitar med små detaljer av fönster på. Hans vin stod orörligt medan asfalten tog form, och aldrig förr har han haft en tårtbit i sin  ägo så länge innan det hamnade i magen.


Fortsättning följer.

Christel och Anders bjöd på födelsedagsmiddag. Det var min födelsedag som skulle firas.
I förskott. Det var ballonger, servetter, glada miner och paket. Precis så som det skall vara
när det är födelsedag. Det bjöds på kantarellsoppa. Christel sa Schantarellsoppa, bara för att
vara rolig och jag tyckte att det var utomordentligt roligt. Schantarell, schantarell, schantarell.
Tokkul, som att man inte skulle veta att det heter kantarell. Egentligen.


Jag fick en uggla, för att jag är så klok (enligt Christel, jag tyckte det var mycket klokt utav henne att tycka så). Dessutom fick jag den färggranna sjalen, örhängen och en film som vi såg senare och jag lärde mig att det finns jättefarliga maneter.